En monolog om ett helt liv skrivet på en dörr

1/80 sek, f 1.8, ISO 100

"Min dotter var sex år. När jag nattade henne viskade hon i mitt öra:

- Pappa, jag vill leva, jag är liten än.

Och jag som trott att hon ingenting förstått... Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? Det låg sju stycken i sjuksalen.. Nej, nog nu! Jag slutar! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: Du begår förräderi. Det är för att jag måste beskriva henne som en främling... Hennes plågor... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:

- Det vore bättre för henne att få dö än att behöva plågas så här. Eller att jag får dö och slippa se det mer.

Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte. Förmår inte!

Vi lade henne på dörren... På dörren där pappa en gång låg. Tills de kom med en liten kista... Den var stor som en dockask. Jag vill vittna om att min dotter dog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi inte ska minnas det."

-Nikolaj Fomitj Kalugin, far